Så jävla mycket tid vi har slösat bort hittills. Vi satt på ett SIP-möte i fredags. Vi deltog (föräldrarna alltså), skolan var med via teams, BUP deltog via teams, HAB deltog via teams, LSS-handläggaren och soc-tanten var med live, i samma fysiska rum som vi alltså.
Diskussionerna gick i olika riktningar. Jag ställde frågan till BUP’s psykolog om samtalsstöd till vårt NPF-barn, men fick svaret att de inte var rätt instans att tillgodose den insatsen, men jag var ihärdig. Vårt NPF-barn verkar vara drivet av ångestproblematik. Efter mycket om och men visade det sig att de VISST kunde göra någon slags ångestutredning via samtalskontakt med barnet. Jag blev så jävla förbannad och påpekade att vi utsätts för nån katt-och-råtta-lek där alla instanser verkar ducka för det ansvar de har. Jag höjde rösten och påpekade att ”-VI FÖRLORAR SÅ JÄVLA MYCKET TIIIIID. ALL hjälp vi får är fler mediciner och en jävla massa möten… men ingen konkret hjälp!!”
Det är nog på det viset att vi kanske redan kommit till vägs ände med olika mediciner. Vi behöver konkret hjälp i form av KBT, ACT, avlastning… för oss föräldrar… men också för NPF-barnet. Barnet behöver få prata med någon som inte är mamman och inte är pappan. Barnet behöver chans att ”bonda”, bygga någon förtrolig relation, med någon professionell människa. Eftersom att problemet ser ut som ångest så kanske barnet inte alls kan få ur sig något inför föräldrarna. Ångesten kanske beror på… föräldrarna. Hur ska barnet någonsin kunna förmedla detta till oss då??
Just nu ser det ut på det viset att skolan, i kombination med HAB gjort mest för vårt NPF-barn. Barnets skolgång är den alla fastaste punkten just nu. Där fungerar det allra bäst just nu, samt i ett av hemmen. Svårigheterna är att barnet mår bäst av att ha det så stilla som möjligt i sitt liv, vilket är lite svårt att samordna, då barnet rör sig mellan skola, fritids och två olika hem. Jag måste förresten flika in att just SOC ger oss fullständig och varmt stöd också, med mycket förståelse för vår utsatta situation också.
Vi börjar nu att söka lösningar via insatser med familjebehandlare och möjliga insatser via LSS. Vi får se vad som utkristalliserar sig. Något konkret behövs men vi måste ramla framåt oändligt varsamt samtidigt. En ”bra” lösning måste ändå vägas på guldvåg, för det ska passa för ett NPF-barn också, och inte bara för oss vuxna.
Vad händer annars då? Jo, på SIP-mötet konstaterade bonuspappan att barnet förmodligen behöver vägar att uttrycka, kanalisera, sina känslor. Barnet behöver kanske uttrycka sina känslor i sång, skrift, bild, målning, lera… eller vad som helst. Barnet är lite som en mussla och behöver nog guidas till att hitta uttryckssätt. I morgon bitti ska ritpapper och pennor fram. Vi får se hur barnet reagerar på uppgiften. Kanske det inte ger något men jag tyckte att idén var sund. MYCKET sund, för barnet måste få ”hitta sin röst” i bruset. Enormt mycket cred till bonuspappan!
I övrigt har jag och barnet lyckats hitta någon dag i veckan då vi badar på ett badhus. Vi brukar hinna klämma in ett par timmar per tillfälle då vi ”springer” i vattnet och kastar bollar till varandra. Att bara ”plaska omkring” ger så oerhört mycket mer än man tror, för vatten är ett mjukt, men ”strongt” motstånd i alla rörelseriktningar. Efter ett par timmar, med dusch och bastu efteråt, är vi jäkligt möra, både barnet och jag. Tänk, ändå, att lek kan vara så jobbigt!
Nu är kvällen till ända. Ungarna sover och jag har laddat om lägenheten. Diskmaskinen är klar, det är undanplockat och tvätten är på tork. NPF-barnet verkar må så oerhört mycket stabilare ju mer ordning det är i hemmet. Ordning och reda kommer man långt med.
Sista skvätten kaffe är nu urdrucken och det är dags att krypa till kojs. Ungarna vaknar om några timmar, och då är det dags att kliva upp och vara alert igen. Hoppas er helg är lika givande som vår.
Må era fienders skägg växa inåt.
Lord Stefan
